Denna nyhet är äldre än 6 månader och är kanske inte aktuell längre.

Är antidopingarbetet försvarbart?

2019-02-11 

Antidopingarbetet har stöd av elitidrottarna men ses, som det är utformat, både som ineffektivt och orättvist, säger Anna Qvarfordt, idrottsforskare vid Högskolan i Gävle.

Anna Qvarfordt

Anna har undersökt uppfattningar och upplevelser hos dem som befinner sig i den yttersta eliten inom fyra olika internationella förbund, friidrottsförbundet, skidförbundet, basketförbundet och volleybollförbundet.

Via en enkät har hon frågat 261 internationella toppidrottare, från 51 olika länder, från de fyra förbunden. Hon gick sedan vidare med 13 utövare, som representerade fem världsdelar, för intervjuer.

De får underkasta sig så mycket

Hon menar att det är omfattande praktiska procedurer som idrottarna ska hantera och det varje dag dessutom. Till exempel vistelserapportering, som innebär att man ska uppge för antidopingauktoriteterna en plats där man befinner mig en valfri timme varje dag året runt.

- Det här ska du uppge tre månader i förväg och om du ändrar dina rutiner, till exempel för att åka till moster och hälsa på, då måste du in och ändra det. Det säger sig självt att det är ganska ingripande och omfattande.

Dopingkontrollerna som innebär att man kan bli testad var som helst och när som helst, inte bara på tävling utan också i hemmet, ser hon som potentiellt integritetskränkande.

- Då tar man med dig in på toaletten och så följer det med en person, antagligen en person av samma kön, och så ska du väldigt avklädd lämna urinprov när någon tittar på dig.

Och i de biologiska passen som man håller på att utarbeta nu, förs bok över idrottarnas olika biologiska parametrar. Anna säger att det också är aktiviteter som kan ha betydelse för integriteten och att man exempelvis inom sjukvården inte får föra register över människors olika värden hur som helst.

- Man har också nu börjat med något man kallar intelligence, alltså underrättelseverksamhet. Så alltmer går mot en sorts kriminalitetsdiskurs, där man ser idrottsutövarna som potentiellt kriminella.

Man vill göra rätt

Anna säger att det hos idrottarna finns en legitimitet för att det ska finnas ett antidopingarbete och man är väldigt foglig och vill göra rätt. En del idrottare, berättar hon, sätter till och med upp egna utbildningsprogram inom antidoping för unga idrottare.

- Man är väldigt plikttrogen, man vill komma åt det här. Samtidigt finns det problem som gör att man inte är ensidigt positiv till allt som sker, problem som kan riskera legitimiteten.

Framförallt, har hon sett, att de tycker att det är ett ineffektivt arbete och att de också tror att idrottare kan komma undan med att dopa sig. En annan sak som blev väldigt tydlig för henne, var att man inte upplever detta som likvärdigt i olika länder.

Det är helt olika världar

Hon förstod att det här är helt olika världar och att man när man utformat antidopingsystemet utgått från västvärlden och kanske inte tagit hänsyn till att det inte är samma förutsättningar överallt.

Vissa idrottare, framförallt från västvärlden, berättade exempelvis att de har en träningsstab som tillhandahåller en lista på adresser där de ska bo och talar om hotell, tider och datum så att de lätt kan fylla i vistelserapporteringen. Men sedan finns det idrottare i andra delar av världen som säger: "Ja, men där jag bor och där jag ska uppge min adress, där har vi inte gatuadresser. Jag bor i byn bortom berget"

När någon annan har kontrollen

En del idrottsutövare är också begränsade i vad de kan göra, det är någon annan som har kontrollen över till exempel vad man stoppar i sig. Det kan vara tränare, coacher eller lagledning som har kontrollen och ändå så är det idrottsutövarna som får straffen.

"Vi får piller som vi inte vet vad det är och om vi ifrågasätter så säger tränaren att vi inte får vara med i laget."

De idrottsliga reglernas princip om strikt ansvar innebär här att det inte behöver finnas uppsåt för att du ska bli fälld för doping, det räcker med att det finns en substans i din kropp och oavsett hur den har kommit dit så är du ansvarig för det.

-Skälen till principen kan man förstå då idrottsutövarna annars skulle kunna skylla på läkare och andra supportpersoner, men det är ändå en regel som har diskuterats mycket och som i ljuset av mina studier behöver funderas över.

Var rädd om legitimiteten som finns

Anna menar att man, när man utformar policys, måste på ett bättre sätt involvera idrottsutövarna och ta hänsyn till deras synpunkter och de konsekvenser policyn får på deras nivå.

- Det måste göras på ett sätt så att utövarna känner att det är rimligt och rätt i förhållande till vad det kostar.

Hon ser en risk för en snöbollseffekt, om allt fler börjar misstro systemet eller tänker att ”om dopare kommer undan, varför ska då jag följa reglerna”.


---------------------------------------------------

Anna Qvarfordt försvarade sin avhandling "Anti-doping – a legitimate effort? Elite athletes' perspectives on policy and practice". fredag den 8 februari i Krusenstjernasalen vid Högskolan i Gävle.

Opponent var professor Sigmund Loland, Seksjon for kultur og samfunn, Norges Idrettshøgskole. Huvudhandledare: professor Nader Ahmadi vid Högskolan i Gävle. Handledare: universitetslektor David Hoff vid Lunds universitet och högskolelektor Åsa Bäckström vid GIH.

Betygsnämnden bestod av:

  • Professor Peter Öberg, Högskolan i Gävle
  • Docent Natalie Barker-Ruchti, Göteborgs universitet
  • Professor emeritus Johnny Nilsson, Gymnastik- och idrottshögskolan
Kontakt

Anna Qvarfordt, lektor i idrottsvetenskap vid Högskolan i Gävle
Tel: 076-765 75 65
E-post: anna.qvarfordt@hig.se


Text: Douglas Öhrbom
Foto: Marie Hägg

Publicerad av: Douglas Öhrbom Sidansvarig: Veronica Liljeroth Sidan uppdaterades: 2019-09-12
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)