Första seminariet i hållbar demokrati

Det blev snabbt en fullsatt sal och strax efter tolv hade omkring 70 personer satt sig men fler var på väg in. Moderator för alla delar i serien är Stina Oscarson och gäster den här gången var konstnären Makode Linde, regissören och dramatikern Reine Lööf samt journalisten och författaren Ulrika Knutson.

Här ska vara ett rum där samtal förs

Stina Oscarson bad oss att stänga av mobiler och lämna sociala medier utanför för att istället fokusera på samtalet i rummet som kräver absolut uppmärksamhet. Ett samtal som denna dag skulle beröra tankar och åsikter kring demokrati och vad som sker när kulturen möter motstånd.

Hon menade att vi börjar ifrågasätta demokratin med att ställa oss frågan varför vi gör val som inte alltid är bra för världen. Det behöver finnas verktyg för att upprätthålla demokratin för den är ett skört projekt. Vi har vår frihet att göra medvetna val men också friheten att låta bli.

Vad saknar vi för redskap för att upprätthålla demokratin?

Det är vad dessa seminarier kommer att handla om. Tre samtalspartners med olika syn på saken var inbjudna. Först ut var Ulrika Knutson som lyfte upp yttrandefriheten och konsten som utsätts för hot och hat.

Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagstiftning

Det är nu 250 år sedan och mycket har hänt sen dess. Inte bara till det bättre. Ulrika tog bland annat upp hotet med den ekonomiska tidningsdöden som är ett stort bekymmer för yttrandefriheten. Alternativa mediekällor som odlar aggressiva åsikter har dykt upp. Vi har alla möjligheten att söka sanningen men också möjligheten att gömma den. I dag kan vanliga människor råka ut för hot på nätet utan att de ens uttalat sig om något kontroversiellt.

Konstverk i det offentliga rummet väcker ofta hot och hat. De utsätts för våld och vandalisering. Något konstnären inte alltid ser som negativt då hat och hot länge varit en del av det konstnärliga materialet.

Makode har alltid varit väldigt motvals

Makode Linde som studerat kognitionsvetenskap tog upp att det finns människor som inte är intresserade av att göra motstånd, att det finns fler som vill göra som de blir tillsagda och gå i färdiga fotspår. Motstånd, menade han, är kanske inte för alla.

Han började själv göra politisk konst som en motståndshandling. Detta för att han provocerades av alla abstrakta målare vars drivkraft han inte kunde förstå. Makode menade att vi kanske ska se fri konst som kvittot på demokrati i grunden.

Hur vi pratar om demokrati

Dramatikern Reine Lööf berättade om en middag han deltagit i där samtalet spårat in på demokrati. När han gick därifrån insåg han att alla hade pratat om vad de tyckte.

Men vad är den viktigaste byggstenen för att skapa en demokrati, undrade han och svarade själv. Om det ska byggas en hållbar demokrati räcker det inte att ”viet” bara är några procent, att vi blir förblindade av vår egen berättelse och tror att den är rätt. Låt möten skapa handling.

Hat förenar också

Med alla tre gäster i var sin fåtölj började Stina samtalet med att ställa frågan om det är konstnärens roll att söka provokationen eller om den är att söka förståelse, att hitta en punkt i konsten att förenas.

Makode: Hat förenar också, det finns inget som förenar människor så mycket som hat. Om man gör konst av något som skaver kommer det att väcka känslor.

Reine: Samtalet och mötet idag är en provokation mot ett rådande klimat. Vi provocerar genom att försöka få till ett samtal, vi skapar en stridshandling.

Ulrika: Provokation kan se olika ut, är det att folk blir arga eller glada? Vill folk bli arga. Konstnärer ligger ofta före oss andra för de är tränade i att provocera.

Och därmed var samtalet igång och pågick innan en kort bensträckare innan det var gästernas tur att ställa sina frågor.

Nästa del i seminarieserien

Går den 19 september och har då rubriken ”Människans ansvar”.

Text: Anna Hellqvist
Foto: Ove Wall

Stig Dagermans tonsatta dagsedel, framförd av Bengt Söderhäll och Urban Forsgren, fick inleda seminariet. Något som kommer att upprepas vid varje tillfälle.