För att möta arbetslivets behov av medarbetare som är rustade för den snabba omställningen mot digitalisering, hållbarhet och systemtänk behöver Högskolan i Gävle en strategi för det livslånga lärandet. Under den senaste veckan har jag deltagit vid inte mindre än fyra möten på detta tema.
Det började med att jag förra onsdagen tillsammans med bland andra industrimagnaten Leif Östling deltog i en paneldiskussion som IVA (Ingenjörsvetenskapsakademin) arrangerade vid Luleå tekniska universitet. Vi diskuterade hur dagens student blir morgondagens attraktiva medarbetare och konstaterade bl.a. att studenter som ges möjlighet att lösa verkliga problem och att delta i forskning ger dem kapacitet att sedan som yrkesverksamma fortsätta lära sig och vara innovativa.
Paneldebatt arrangerad av IVA på Luleå Tekniska universitet om Livslångt lärande. Leif Östling längst till höger, Monica Bellgran, professor KTH, moderator längst till vänster. Ylva Fältholm i mitten.
Dagen efter bar det av till riksdagen och ett seminarium om det livslånga lärandet arrangerat av utbildningsutskottet. Efter inlägg från forskare, olika myndigheter och utredningar, t. ex. Arbetsförmedlingen, Skolverket, Yrkeshögskolan, styr- och resursutredningen och valideringsdelegationen, fick utskottets ledamöter ställa frågor. Här blev det tydligt att validering är en central fråga för möjligheten till det livslånga lärandet och att varken högskolans eller yrkeshögskolans strukturer främjar utbildning under ett helt yrkesliv.
Stefan Löfven talar på Industridagen 2019 i Sandviken, där bland andra Högskolan i Gävle var medarrangör.
I måndags var det så dags för Industridagen i Sandviken som arrangerades av Industrirådet i samverkan med Högskolan i Gävle, Sandvik, Tillväxtverket och Region Gävleborg. Här var det ett annat perspektiv på livslångt lärande som dominerade, det om industrins kompetensförsörjningsbehov, även om individ- och bildningsperspektivet också fanns med. Under eftermiddagen workshoppade mer än 500 deltagare från industri, akademi och samhälle för att ta fram åtgärder som underlättar det livslånga lärandet. Med hjälp av duktiga studenter från vårt medie- och kommunikationsvetenskapsprogram vaskades de tre viktigaste förslagen fram. Ett av dem var att genom korta och flexibla utbildningar och moduler ge fler möjligheter till utbildning som går att genomföra utan att vara ledig från jobbet. Ett annat att ge högskolor och yrkeshögskolan tydligare uppdrag att bidra med kurser för det livslånga lärandet, med tillhörande ekonomiska resurser. Inte minst det senare var ett viktigt budskap till regeringen som Stefan Löfven fick motta i slutet av den intensiva dagen. Själv fick jag möjlighet att kommentera förslagen från scenen tillsammans med Eva Nordmark, den nya arbetsmarknadsministern.
Dagen därpå styrde jag åter kosan till Stockholm och ytterligare ett möte om det livslånga lärandet. Den här gången var det KK-stiftelsen som arrangerade mötet och temat var lärosätenas roll. Vi fick lyssna till Scanias och Volvo CE:s kompetensbehov i transformationen mot hållbara transportsystem, goda exempel från Mälardalens högskola och Högskolan Väst, som båda, med finansiering från KK-stiftelsens program Expertkompetens, utvecklat flexibla nätbaserade kurser i samverkan med industriföretag. Efter en paus pratade Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, om regeringens politik för det livslånga lärandet. När det gäller industrins önskemål om särskilda resurser till högskolan för det livslånga lärandet, så levererade hon dock inga löften. Den avslutande paneldiskussionen kom sedan att bl.a. handla om lärosätenas (o)förmåga att validera reell kompetens, om att rådande resursfördelningssystem i högskolan gynnar program framför kortare, flexibla kurser för yrkesverksamma och att det finns ett stort behov av matchning mellan utbud och industrins behov.
Paneldebatt på KK-stiftelsen om Livslångt lärande. Längst till höger på bilden är Matilda Ernkrans, minister högre utbildning och forskning. Andra i bilden är från vänster moderatorn, rektorerna Martin Hellström och Paul Pettersson, Tobias Krantz, Anders Söderholm, UKÄ, Karin Röding, UHR.
När jag nu sitter och funderar över lärdomar från de fyra möten jag deltagit vid, så framträder några huvuddrag. Det är tydligt att företrädare för arbetsliv och näringsliv efterfrågar särskilda uppdrag och resurser till högskolan för att möjliggöra det livslånga lärandet. Det kan dock konstateras att den statliga Styr- och resursutredningen inte innehåller något sådant förslag. Utredningen föreslår i stället att problemet med högskolans bristande ekonomiska incitament att arbeta med det livslånga lärandet ska lösas genom att prestationer ges minskad betydelse i resurstilldelningssystemet. I vårt remissvar till utredningen ställde vi vid Högskolan i Gävle oss bakom detta ställningstagande. Utöver ökade incitament att använda utbildningsanslaget till det livslånga lärandet, så kan det ju också organiseras som uppdragsutbildning, dvs. att högskolan mot betalning ger hela program eller kurser. Tvärtom mot vad man skulle kunna tro så är det i synnerhet arbetsgivare inom offentlig sektor som köper uppdragsutbildning. Här har ju faktiskt näringslivet något att lära av välfärdens organisationer.
En annan insikt är att vi redan gör mycket som bidrar till det livslånga lärandet. Svenska vuxna, i jämförelse med andra länder, har en hög delaktighet i högre utbildning. I Sverige går det att välja om, att göra en omstart. Men vi kan bli mycket bättre. Vi kan självklart bli bättre på att validera studenternas reella kompetens vid antagning och examination. Vi kan också bli bättre på att samverka med näringsliv och arbetsliv när vi utvecklar vårt kursutbud. Men vi har också flera exempel på där detta redan görs. Att ungefär 40 % av Högskolans utbud är distansutbildning och att vi har ett hyfsat stort utbud av fristående kurser som är nätbaserade innebär att vi är väl rustade för att ta nästa steg, att bli ännu bättre på att bidra till det livslånga lärandet.
